Det har jag! Jag är nog Mästare i oroandets konst. Jag har praktiserat mycket. Jag menar, det finns ju så mycket som kan gå fel och då måste jag ju försöka räkna ut en lösning på det innan det händer så att jag vet hur jag ska handla då.

”Gör er inga bekymmer…” säger Jesus på massor av ställen i Bibeln.

Alltså vad då, INGA bekymmer? Men det finns ju så mycket att oroa sig för. Kommer pengarna att räcka? Sköter jag mitt jobb? Är jag tillräckligt duktig? Tycker någon om mig? Vilken skola ska jag söka till? Vart ska jag flytta? Eller ska jag bo kvar? Kommer jag att få gifta mig eller kommer det inte att hända mig? Kommer jag att bli sjuk? Kommer jag att få något jobb? Oro för barnen. Eller för föräldrarna. etc. etc. Och man får magknip och ligger vaken på natten.

”Gör er inga bekymmer…”

Men… det är väl inte bara att sluta upp med att bekymra sig? ”Man måste väl få bekymra sig ifred om man har anledning”, som Gunnar Bergling sa i en undervisning. ”Man kan väl inte bara be att Gud ska fixa allting och så ska man sitta där och ha ro och inte bekymra sig?”

”Gör er inga bekymmer…”

Jag har nog trott att om jag inte bekymrar mig och kommer till Gud med bekymren och ber för dem så är jag inte tillräckligt angelägen att det ska ordna sig. Om jag bara lämnar ifrån mig bekymren så kan ju Gud tro att jag struntar i hur det går, vilket jag naturligtvis inte gör. Som om att det skulle hänga på hur MYCKET jag ber för en viss sak. Att jag måste visa mig angelägen genom att oroa mig så att Han förstår hur mycket det betyder. Det är en fälla jag ramlat i många gånger, och kanske du också?!

”Gör er inga bekymmer…”

INGA bekymmer?! Det låter smått otroligt. Jag brukar tänka på det ordet ibland när något oroar mig, och tänka; ”inte ens för det här?” Menar Jesus att jag inte behöver oroa mig ens för det här som känns så jobbigt?

Och det är väl det Han menar. Att Han har fullständig kontroll på läget och att Han har omsorg om oss. Matt. 6:26 säger: ”Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem. Är inte ni värda mycket mer än de?”

Gud har omsorg om lilla sparven, hur mycket mer omsorg har Han då inte om oss?

Det är inte alls lätt att sluta oroa sig när man är inrotad i det beteendet, men jag vill och jag försöker att lämna över lite mer av bekymmersbiten till Gud. Har Han sagt det så får jag väl försöka tro det då. Men ibland känns det lite som att kliva rätt ut i tomma luften. Gud, jag VILL lita på dig!

”Gör er inga bekymmer!”