Jag tittade idag på ”Trinny och Susannah stylar om Sverige”. Du vet det där programmet där två kvinnor letar folk på stan som de vill hjälpa till en bättre klädstil. Ett makeover-program. Ibland är förvandlingarna stora och man känner nästan inte igen personen. Det är nästan bara kvinnor de stylar om, även om en och annan man slinker med ibland.

Det som är genomgående för de allra flesta kvinnor de träffar är att de känner sig vilsna i sin klädstil p g a olika orsaker. Och de allra flesta gångerna är kvinnan ifråga inte nöjd med hur hon ser ut. Det finns alltid något fel, många klär sig för att inte väcka uppmärksamhet för att de vill gömma sig. De tycker att de är fula, att de är tjocka (även den som är jättesmal), att de inte passar in, att alla andra är mycket snyggare och de känner sig inte bekväma.

Vart har det blivit fel??? För jag inser att detta är bland det vanligaste fenomenet vi har här i Sverige. Varför ska vi inte tycka om oss själva? Jag vet av egen erfarenhet att det kan vara nog så svårt, man hittar alltid något fel.

Det jag tycker om hos Trinny och Susannah är att de vill lyfta personen. De ser alltid det vackra i den de möter och de vill ta fram det på bästa sätt för att denna ska kunna se det själv också. Även om det kan tyckas handla om ytlighet kan det hjälpa en person att bli mer bekväm med sig själv och börja bygga en bättre självkänsla.

Idag när jag tittade på programmet fick jag lite av en käftsmäll. Eller i alla fall en aha-upplevelse. Kanske ska jag t o m kalla det en uppenbarelse. För även om det inte var en nyhet såg jag det på ett annat sätt.

Trinny och Susannah hade träffat en jättegullig tjej i 18-årsåldern. Hon var liten och smal, bar bara svarta kläder. Hon berättade att hon ville gömma sig för alla hennes vänner var så vackra. Hon tyckte inte om sig själv. En annan kvinna hade gått ner över 50 kg men tyckte fortfarande att hon var ful och tjock. Och vi som såg programmet kunde se att båda de här kvinnorna var jättefina. Tänk vad det sitter i ens huvud. Jag vet!

David säger i Ps. 139:13-16 ”Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl. Benen i min kropp var ej osynliga för dig, när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit.”

Gud har skapat dig och mig precis så som han ville ha oss. Det blev inte fel!!! Som om Han hade en dålig dag på jobbet när Han skapade dig. Nej, allt Han skapat är GOTT. Det gäller för oss alla. Men jag vet, det är svårt att ta in ibland. Jag har hört det massor av gånger men det har inte blivit verkligt.

Idag när jag såg dessa kvinnor ville jag gråta. För jag såg något som de inte såg. Och jag ville att de skulle se det. Och DÅ… gick det upp för mig hur ledsen Gud måste vara. Gråter inte Han varje gång vi talar illa om oss själva? Det är ju faktiskt Hans skapelse vi kritiserar. Vi kritiserar Gud för att Han inte gjort ett bra jobb. Och jag kände: ”Förlåt oss!” ”Förlåt oss för att vi talar illa om, hatar och avskyr det som du har skapat till din avbild. Förlåt mig!”

Börja se på dig själv, om du inte redan gör det, som en dyrbar ögonsten som Gud har skapat, precis som Han ville. Han har gett dig dina kroppsformer, dina egenskaper, din humor, dina gåvor och Han vill att du ska älska dig själv. För Gud älskar dig precis som du är!