Trasslar runt i djungeln av känslor. Eller snarare synen på känslor. Ska de finnas eller inte? Vilket utrymme ska de få ta? Som känslomänniska har jag alltid haft mycket känslor. Under den tidigare delen av livet tog de mycket plats. Och jag kan nog säga att det var dessa som styrde mitt liv. En händelse, eller till och med en icke-händelse kunde få min dag att antingen vara härlig och positiv eller grå, tom och jobbig. Känslorna har alltid varit starka, oavsett vilken sorts känsla.

Senare i livet fick jag höra att man inte ska styras av sina känslor. Och jag tänkte; ”Hallå, det kan man väl inte göra något åt? Känner man så känner man.” Jag fick veta att känslor kan ljuga. Att de inte alltid talar sanning. Vad menas med det? Ett exempel: Om jag inte känner att min man älskar mig (jag har ingen man…än, så det är rent hypotetiskt), så betyder det inte att han inte gör det. Alltså kan min känsla ljuga och inte tala sanning. Och det finns många fler exempel där känslorna kan ljuga. Alltså ska man inte styras av dem.

Det är bara det, att då kravlade jag upp från det ena diket (att känslorna tog över mitt liv) till att ramla ner i det andra diket. Jag trodde att eftersom man inte ska styras av sina känslor så ska man också ignorera dem, strunta i dem, trampa på dem. Och jag trodde att känslor är något negativt och att man inte skulle känna efter.

Men problemet var då att jag inte visste vad jag skulle göra med alla känslor jag faktiskt kände. Om jag inte fick känna dem men gjorde det ändå, vad skulle jag då göra? Vilket misslyckande! Och då kände jag ju misslyckande som jag också skulle ignorera…

Därför blev det en lättnad och befrielse när jag för några år sen läste en bok om känslor av Mary Alice Isleib. Hon skriver att känslorna är skapade av Gud - ALLA känslor - och det är meningen att vi ska känna dem. På rätt sätt. Vi kan tycka att det finns ”positiva känslor” och negativa känslor”. Men Gud har inte en klassificering över känslor utan Han har en mening och ett syfte med de alla. Det är vi som sätter etikett på dem, om de är ”goda” eller ”onda” beroende av hur vi upplever dem.

Mary Alice skriver: ”Jag måste säga att vi till en viss grad har gått för långt. Vi har lärt oss att vi inte ska ledas av känslor. Jag ska inte ledas av det jag känner, men jag måste erkänna det jag känner därför att det är en del av mig. Jag kan inte förneka hur jag känner det, jag måste förstå vad jag känner och varför jag känner på det sättet, men jag behöver inte ledas av det eller grunda mina beslut på känslorna.” (Vägen till ett helat känsloliv s. 55-56)

Det var en lättnad att läsa. Jag får känna. Jag behöver erkänna vad jag känner och ta itu med den känsla som finns. Det är när det blir många obearbetade känslor som läggs på hög som det blir för tungt att bära, och Mary Alice skriver att de då kan bli förgiftade.

”Du ska kunna känna en full skala av känslor, beroende på vilka omständigheter du är i. Dessa känslor borde lära dig något, sedan fortsätta igenom dig (löpa hela sitt lopp), på ett rätt sätt förena dig med dig själv, med människor, situationer och med Gud, och hjälpa dig att leva ett sunt liv. Meningen är inte att det ska bo som främlingar i ditt hus, de ska inte göra upp en lägereld på din insida, tvinga dig att bli insnärjd i eller fastna i en viss känsla. Nej, det är meningen att du ska ta aktiv del i dina känslor. Gud gav dig känslor för att ge dig kontakt med livet, med människor och Honom.” (Vägen till ett helat känsloliv s. 57)

Så jag kravlar mig upp ur diket igen och hoppas att jag kan hålla mig på vägen. Där känslor får finnas och vara sunda. Jag får erkänna vad jag känner, även om det kan tyckas obetydligt och litet och sedan gå vidare. Men stäng inte in dina känslor, låt dem få finnas, lär dig att hantera dem på ett bra sätt. Det är vad jag håller på med.