Varför har vi så lätt att döma varandra efter prestationer? Eller kanske först och främst oss själva? Vi tror många gånger att vi måste prestera för att duga, för att vara omtyckta, visa andra att vi är duktiga så att de kan gilla oss. Och det smyger sig även in i Gudsrelationen. Vi tror att vi måste förtjäna Hans kärlek, trots att vi läser i Bibeln att vi inte kan göra det, utan att Han skänker den ändå. Vi tror att vi ”måste” och "borde”, än det ena, än det andra. Annars lyssnar Han nog inte, eller vi förtjänar inget bönesvar. Det kan vara svårt att gå utanför de ramar som kanske format oss under en lång tid.

Jag läste en gång en bok av John Ortberg; ”Om du vill gå på vatten måste du ta dig ur båten”. Vi vill gärna komma vidare i livet, men rädsla hindrar oss och vi sitter hellre kvar i den trygga båten än ger oss ut på det okända vattnet. Men problemet är att vi inte kommer någonvart om vi inte vågar ta steget. Och det kan gälla i stort vad som helst i livet.

För ganska många år sedan var jag i en situation som jag bett att Gud skulle visa mig vad nästa steg var. I samma veva läste jag just den här boken och den utgår också från Matt 14: 28-33. Lärjungarna var på väg i båt till andra sidan sjön. Vågorna var höga och på kvällen kom Jesus gående mot dem på sjön. De blev rädda, men Jesus sa till dem att inte vara rädda.

”Petrus sade: ’Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet.’ Jesus sade: ’Kom!’ Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till honom. Men när han såg hur häftigt vinden låg på, blev han rädd och började sjunka. Då ropade han: ’Herre, hjälp mig!’ Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: ’Så lite tro du har! Varför tvivlade du?’ De steg i båten och vinden lade sig. Och de som var i båten tillbad honom och sade: ’Du är verkligen Guds Son.’"

Jag tänkte att jag inte ville hindras av rädsla och jag ville inte sitta kvar i båten. Så jag bestämde mig för ett beslut i situationen och gick på det. DET BLEV BARA MAGPLASK! Det kändes inte alls bra, men jag tänkte att ”nu har jag i alla fall gjort något, nu kan jag säga till andra att jag har gjort något åt saken i alla fall”. Tills en vis kvinna öppnade ögonen på mig. Och det visade sig att beslutet inte var förankrat i vad Gud sagt åt mig att göra. I bibeltexten står det att Petrus bad Jesus säga till honom att komma ut på vattnet och det gjorde han. Men i min strävan och ivrighet att komma ur båten så väntade jag inte på att Jesus skulle säga ”Kom!” Han kanske inte ens hade hunnit fram till båten och eftersom jag ville ur till varje pris så slängde jag mig överbord. Inte konstigt att det blev magplask. Och jag fick också se att istället för att vänta på Guds vägledning så ville jag göra vad jag trodde människor runtomkring mig förväntade sig. För vi ”kan ju inte bara sitta och vänta på att Gud ska fixa allting, vi måste ju ta egna initiativ också”. Hela tiden göra, göra, göra…

Jag har skrivit om Jason Upton förut. I det här klippet talar han bl a om att följa Jesus, att förtrösta på Honom. Vi vill veta vart vi är på väg, vi vill veta Guds plan för oss. Men Gud talade med Jason om att om vi följer Honom så finns det ingen karta att följa. Om vi försöker vara som Elisa eller Elia eller någon annan så blir vi kopior av dem. Vi gör det som redan har blivit accepterat och vi förtröstar inte längre på Gud. Och Jesus sa: ”Ta min hand. Och följ mig.” Vi kommer att gå genom dalar och upp på höjder och det blir en otrolig resa och upplevelse. Och Jason fortsätter och säger att om vi följer Jesus, verkligen tar Hans hand och går med Honom så är det som att ”jag antar att jag kommer att förtrösta på dig för jag har inget annat val. För du har fört mig så långt ut att jag har inget annat jag kan göra än att lita på dig, jag har ingen aning.” Och det är precis där Gud vill ha oss, det är där Han får möjlighet att verka fritt, när inte vi sätter upp våra egna hinder eller idéer. Ibland kanske vi inte alls ska ta egna initiativ utan ge Gud utrymme att göra det Han vill. Ibland kanske vi faktiskt hindrar Honom med våra egna tankar och initiativ.

Det är dit jag vill komma, att förtrösta så och lita så mycket på Honom att Han får göra vad Han vill. Släppa prestationerna, att jag måste ”göra” istället för att bara ”vara”. 

http://youtu.be/ESjuV3amamg?t=35m30s