För några år sen hörde jag i en predikan, och tyvärr kommer jag inte ihåg vem som sa det, att man kan vara en ”roddbåtskristen” eller en ”segelbåtskristen”.

En ”roddbåtskristen” kämpar hela tiden i egen kraft, hon sitter där i båten och strävar för att komma framåt. Hon kämpar och sliter med årorna, kanske även i motvind. Det går åt mycket kraft och livet är en ständig kamp. Oro, bekymmer, prestationer, kanske brist på förtröstan dränerar henne på kraft och ork. Och till slut är hon så trött av allt kämpande och har ändå kanske inte kommit så långt i sitt strävande.

En ”segelbåtskristen” tar hjälp av vinden. Även om det är motvind så kan vinden föra henne framåt. Och hon behöver inte lägga mycket egen kraft och energi för att komma framåt.

Vi får leva livet i den helige Andes kraft, förtrösta och lita på Honom och låta Honom föra oss vidare i livet, längre och högre och vi får vila under resans gång.

Kanske har du liksom jag levt livet lite för mycket och lite för länge som en ”roddbåtskristen”. Det enda som händer är att det blir en ständig kamp. Kämpa för att komma nära Gud, kämpa för att inte prestera, försöka pressa fram ett möte med Gud, kämpa för att känna Hans närvaro, kämpa för att slappna av, kämpa för att inte oroa sig, kämpa för att försöka förtrösta, kämpa för att försöka lita på Hans ord… Och det skapar kramp och trötthet. Och jag vill inte vara en ”roddbåtskristen”. Men ibland är det svårt att veta hur man släpper taget. Rädsla att Gud inte bryr sig gör det svårt med tilliten. Att om jag släpper taget kommer Han att finnas där och fånga upp mig.

Till mig sa Gud följande, och kanske känner du igen dig i mina tankar och ibland skeva Gudsbild.

”Du sprattlar som en nödställd på djupt vatten. Det är svårt att rädda en som sprattlar och fäktar.  Det kräver att den nödställde slappnar av så att Räddaren kan hjälpa. Det kräver tillit till den som kommit till undsättning.  Jag vill så gärna hjälpa dig. Jag vet att du kämpar och har det tufft. Och att du tycker att jag inte bryr mig om dig, inte svarar dig, låter dig klara dig själv. Jag ser dig där i roddbåten, hur du sliter i motvind. Låt istället vinden bära dig. Då behöver du inte ta ett enda årtag mer.

Du kämpar även i bön. Du ropar efter svar, efter hjälp och du tycker att jag är tyst och inte ens bryr mig om ditt problem. Och du undrar varför jag inte vill hjälpa dig, svara dig. Du stångar dig blodig med alla Vad? Varför? och Hur? Du vädjar till min medkänsla och tror att om du ber och tigger tillräckligt kan jag göra ett undantag och svara dig på din bön, ge dig en liten dos av hjälp. Kanske. Jag får se. Vilket humör jag är på. Kanske du inte har bett tillräckligt, kanske du inte är värd att hjälpas. Eftersom jag nu inte gör det. Något fel måste det ju vara. Eller???”

Jag börjar lära mig att förtrösta och lita på Honom. Att få vila i Hans löften. Att tro att Gud VILL hjälpa, att Han har omsorg och så stor, oändlig kärlek till alla människor, inklusive mig. Och det är så skönt när kampen får bytas ut mot vilan i förtröstan. Att få byta ut roddbåten mot en segelbåt. Då går det dessutom fortare ju mer det blåser.

Jesus älskar DIG och Han vill hjälpa DIG!